Linnélärjungen
Peter Hernquist
Av Jan
Lundblad
Uppsats från utbildningen vid högskolan i Skövde
"En orientering i Linnés liv och verk med speciell
inriktning på Västra Götalands län".
Peter Hernquist anses vara den svenska
veterinärmedicinens grundare. I och med hans
inträde på den veterinärvetenskapliga scenen
utvecklades denna gren till en självständig
vetenskap.
Skara blev
orten för landets första veterinärinrättning år
1775 och denna leddes av Peter Hernquist fram
till hans död år 1808. Under denna tid var den
största delen av befolkningen bönder eller
arbetade i nära anslutning till jordbruket,
varför det fanns ett naturligt behov av en
utveckling inom veterinärmedicinen. Det var
enligt Hernquist en stor fördel om
prästkandidaterna, när de kom ut i
församlingarna, att de jämte prästutbildningen
hade vissa kunskaper i veterinärmedicin.
Peter Hernquist
föddes 1726 i Härlunda församling
utanför Skara. Exakt födelsedatum har inte
kunnat fastställas, men eftersom dopet är
noterat till den 27 april, är det sannolikt,
att han föddes någon eller några månader
dessförinnan. Det enda som är känt om
familjen är, att fadern hette Gunnar Jonsson
och var rusthållare på Hallegården i
Skrelunda by. Modern hette sannolikt
Christina Andersdotter. Pehr, som han hette
i dopbeviset, fick två systrar, födda år
1731 och 1732.
Familjen var angelägen om att Peter skulle
få en bra utbildning och redan 1732
skickades han till skola i Skara. Där fick
han handledning av en ung studerade yngling,
som enligt uppgift helt försummade sitt
åtagande. Efter fyra år i skolan visade det
sig, att eleven inte ens hade nödiga
kunskaper för skolans lägsta klass.
Emellertid framgår det, att Peter hade viss
fallenhet bl.a. för musik. Vi vet inte
speciellt mycket om detta intresse, men hur
som haver, fortsatte Hernquist på gymnasiet
och först efter dessa studier började det
arta sig för honom. Han drog vidare till
Uppsala, där han skrevs in på universitetet
den 7 sept 1750. Det är också här, som han i
samband med inskrivningen, antar namnet
Hernquist, sannolikt efter influens från
hemorten. Efter ett och ett halvt år vid
universitetet blev han kallad till
borgmästare Sundbladh, bosatt på gården
Sjögerås i Västergötland. Hans uppgift här
blev, att vara informator för Sundbladhs
söner. Det är uppenbart, att Hernquist
gjorde detta av två skäl, dels att han hade
ekonomiska problem och dels att han redan nu
hade fått visst rykte om sig att vara en
framtidsman.
På hösten 1753 var han tillbaka i Uppsala igen.
Året därpå uppenbarade sig en ny privatelev,
den 7-årige baronen Carl Edvard Taube af
Odenkat. Hernquist vistades mycket i elevens
hem i Värmland, sannolikt på Hammarsten i
Grums, där Taubes styvfar, Fredrik Uggla,
var brukspatron. På våren 1756 var han
tillsammans med sin elev åter i Uppsala och
nu skulle han väl äntligen få slutföra sin
studier, som han påbörjat två gånger
tidigare, vid den filosofiska fakulteten.
Här skulle han inom kort ha slutfört de
förberedande studierna för magistergraden,
samtidigt som han också författade en
disputationsavhandling i praktisk filosofi.
Ämnet han disputerade på var den Wolffianska
filosofin, har den gudomliga
världsordningens harmoni och fulländning ger
människan sinnesfrid och förmåga att undvika
det onda, när hon med förnuftet inser
alltings användbarhet. Avhandlingen kom
aldrig till disputation, enär professor
Dahlman efter förhandsgranskning hade vissa
betänkligheter.
Detta blev naturligtvis ett streck i räkningen för
Hernquist. Nu var goda råd dyra men
Hernquist fann snart en utväg. Han begav sig
snabbt till universitetet i Greifswald, där
han skrevs in 26 juni 1756. Disputation
hölls den 6 augusti samma år och i samband
med universitetets 300-årsjubileum
promoverades Hernquist till magister den 18
oktober 1756.
Nämnas kan att Greifswald var en av Sveriges
provinser. I och med promoveringen kunde
Hernquist återvända till Sverige och
Uppsala. Här vistades han fram till år 1763.
Vad han egentligen sysslade med, förutom att
fortsätta undervisningen av sin elev baron
Taube vet vi inte riktigt, men en sak torde
i alla fall haft väldigt stor betydelse, han
fick nu kontakt med den redan etablerade
Carolus Linnéus. Han kom naturligtvis att
ägna sig åt naturhistoriska och medicinska
studier. Hernquist var mycket noggrann och
med största grundlighet visade han upp en
arbetsförmåga, som överglänste de flesta. Vi
har här verkligen fog att säga, att nu kom
vändpunkten i Hernquists studier. Det var
först här, i dessa naturvetenskapliga
studier, som han kom till sin fulla rätt.
I Europa, ända upp till södra Sverige, härjade
vid denna tid fruktansvärda epizootier,
djurfarsoter. En mycket stor del av
befolkningen levde på jordbruk och
boskapsskötsel och kom på det viset i nära
kontakt med olika farsoter.
Dessa
farsoter var sannolikt en av orsakerna till
att den första veterinärutbildningen
startade i franska Lyon år 1762, en annan
kunde vara upplysningstidens ideal, att via
förvärvad kunskap komma vidare i livet.
Denna
första veterinärutbildningsanstalt grundades
av fransmannen Claude Bourgelat. I Sverige
hade man redan 1737 inrättat en
Sundhetskommission och det var inom dessa
kretsar, som man kom fram till, att det vore
ytterst lämpligt att skicka några
stipendiater till Lyon, för att de där, på
ort och ställe, skaffa sig kunskaper, som
kunde vara till nytta vid förmodade angrepp
av dessa i Europa härjande djurfarsoter.
Det
blev under år 1763 bestämt att skicka tre
stipendiater till Lyon och frågan var vilka
skulle vi sända iväg, vem ville och vem hade
förutsättningar att lyckas. Tre personer
tillfrågades, däribland den energiske Peter
Hernquist. Vid själva valet av stipendiat
hade kommissionen kontaktat den i Uppsala
framgångsrike Carl von Linné.
Linné
skriver ett utlåtande och om Hernquist låter
det följande: ”Han är en av de bästa, vi har
i naturalhistoria och har noga följt
undervisningen i materia medica, diaeta och
historia morborum och även gjort sig
bevandrad i anatomin. Han har, heter det,
den egenskapen, som få äger, att med
outtröttlig flit och arbete penetrera varje
vetenskap, han ger sig in på.. Han bör
verkligen sökas och ej söka. Den som tror,
att detta är för mycket sagt, må själv
examinera honom och se.” Dessa Linnés ord
vägde säkert tungt vid urvalet. De två andra
stipendiaterna var Gustaf Lenbom och Sven
Håkan Fahlander. Från Collegium medicum,
medicinska rådet, fick de utförliga
instruktioner om allt vad de i Lyon ”med
oupphörlig flit” skulle inhämta, såväl
teoretiskt som kliniskt och praktiskt, för
att sedermera kunna tjäna sitt fosterland
med utövning av ars veterinaria
På
hösten 1763 kom de iväg och blev så
småningom installerade i Lyon. Bourgelats
veterinärskola i Lyon betydde från början
enormt mycket för svensk veterinärmedicins
utveckling. Hernquist, som innerst inne var
en balanserad och trygg herre, blev med
tiden alltför luttrad av den dåliga
kvalitet, som utbildningen i Lyon hade.
Detta ledde till åtskilliga samtal med
Bourgelat med begäran om mer kvalificerad
lärarkapacitet. Herr Bourgelat tog dessa
samtal som ren förolämpning och menade att
det var han som hade kompetensen att utse
lärare. Hernquist å sin sida menade,
dokumenterat i brev hem, att de flesta
lärare inte ens hade kompetens som kunde
jämföras med de sämsta av eleverna.
Hernquist var vid vissa tillfällen också
avstängd från undervisningen p g a sitt
alltför högljudda klagomål. För den skull
tro inte att Hernquist låg på sofflocket och
sörjde. Nej, han tog varje tillfälle i akt
att på egen hand skaffa sig kunskaper, dels
genom egna studier men inte minst genom ett
eget kontaktnät.
En
person som kom att framstå som mycket
betydande för honom var Louis Vitet. Något
tiotal år yngre än Hernquist, men ända mogen
nog att vara lärare på Bourgelats skola, är
naturligtvis också i konflikt med Bourgelat
själv. Louis Vitet var med. Dr i Montpellier
och öppnade snart egen medicin och veterinär
praktik i ren konkurrens med Bourgelats
veterinärskola.
Hernquist och hans kamrater Lenbom och
Fahlander blev ganska snart anmodade att
avsluta sina studier och bege sig hem. Det
var ju på tiden, att de kom hem för att
börja tjäna fosterlandet nu, när de farliga
farsoterna drog fram. Fahlander begav sig
hem och blev bonde på fädernegården utan att
egentligen betyda något för
veterinärmedicinen. Lenbom stannade
emellertid kvar i Lyon och återvände aldrig
till Sverige.
Hernquist däremot hade i sin värld det
faktum att det skull inrättas en
veterinärskola i Sverige och ivrade för
detta. Något besked om, att han skulle få
uppdraget kom emellertid inte utan Hernquist
anmodades åter igen att ta sig till Sverige.
Hernquist ansåg sig inte ha avslutat sina
studier utan föreslog att han på egen
bekostnad skulle stanna kvar och avsluta
sina studier. Det var ju svårt för rådet att
motsäga detta och beslutet blev som
Hernquist vill, sannolikt med något extra
bidrag från Sverige.
Herr
Bourgelat hade uppfattat svenskarnas
hemkallande som någon form av klagomål och i
brev till Collegim Medicum häver han ur de
grövsta anklagelser och motanklagelser. I
och med dessa ordkrig upphörde också
medicinalmyndigheternas förtroende för
Lyonskolan.
Hernquist fortsatte sina studier hos Louis
Vitet, som undervisade honom i jämförande
anatomi. Hernquist vill naturligtfortsätta
även till Paris och hade även planer på att
en resa till England. Han hade inga som
helst planer på att komma hem utan
ordentligt fullgjorda studier. Så småningom
får Hernquist återigen bidrag hemifrån och
kan äntligen lämna Lyon.
Nästa
anhalt på resan var naturligtvis Paris. Vad
hade varit mer naturligt att ta kontakt med
Bourgelats skola i Paris, École vétérinaire
d´Alfort. Efter konfrontationen i Lyon tedde
sig detta omöjligt. Hernquist tog istället
egna kontakter och fick på ett tidigt
stadium kontakt med utbildningsanstalten
Collége de Saint Cöme. Detta var en mycket
ryktbar läroanstalt med anor från
medeltiden. Vid denna tid var anstalten det
kirurgiska centrat i Frankrike.
Hernquist hade också möjligheten att bevista
de stora sjukhusen i Paris, vid denna tid La
Charité, där han varje morgon fick bevista
operationerna, och Hötel Dieu där han finner
att operationerna genomföres ”med mindre
aktsamhet och renlighet”.
Hernquist får också kontakt med en inom
veterinärmedicinen och hippiatrik
framstående man vid namn Philippe-Ètienne
Lafosse, senare chefsveterinär i kunglig
tjänst.
Studierna hos denne man blev en framgång.
Vid sidan av veterinärmedicinen kom
Hernquist att ägna mer och mer tid botanik,
inte så kostigt, han var ju linnélärjunge
och kände säkert på sig, att det var tid att
ta del av sådana studier, för att så
småningom meddela sin forne läromästare i
hemlandet. Arbetet här ledde snart till
kontakten Bernard de Jussieu med påföljd att
Hernquist blev inbjuden till Jardin du roi (Jardin
des plantes). Genom denna kontakt fick
Hernquist också tillgång botanisering i
trädgårdarna i Versailles. Detta har han
beskrivit utförligt för Linné och det måste
ha känts stimulerande för Carl von Linné att
få ett sådant gensvar från den man, som han
så enträget rekommenderade till att, som
stipendiat, skickas till Lyon och Paris.
Peter
Hernquist ville hem till Sverige, men till
ett arbete där han kunde fortsätta inom sitt
område, veterinärmedicinen. Den svenska
kvarnen malde långsamt, men efter ivrigt
brevskrivande till Abraham Bäck, medicinska
rådet, fick han äntligen i början av 1769
ett svar om anställning vid något av
stuterierna i riket. Hernquist blev gruvligt
besviken och meddelar Bäck sitt avböjande
svar. Istället för att som han själv menade
bli förnedrad med ett arbete i låg ställning
arbetade han vidare med Lafosse i Paris och
hade bl. a erbjudande att vara med och
starta upp en veterinärutbildning i Danmark
Så småningom kom ändå Hernquist till klarhet
och i slutet av 1769 började han resa
tillbaka till Sverige.
Väl
hemkommen fick han äntligen ett uppdrag att
ge förslag på en svensk veterinärskola men
det skulle ta sex år innan han fick se sin
dröm gå i uppfyllelse. Under tiden hade han
sysselsatt sig med att hjälpa till vid
djurfarsoter i Skåne. Han innehade ett matematik-lektorat i Skara.
År
1775 inrättades en veterinäranstalt i Skara.
Hernquist fick uppdraget, att vid sidan om
sitt matematiklektorat, bli föreståndare.
1778 blev han utnämnd till professor.
Hernquist var en hängiven vän av integrerad
undervisning, dvs. man skulle inte ensidigt
studera ett ämne utan försöka se
möjligheterna till ökad kunskap i ämnen, som
på ett naturligt sätt kompletterar varandra.
Vid
sidan om veterinärutbildningen drev
Hernquist också utbildning av fältskärer.
Till sin hjälp hade han en Med. Dr. i Skara,
men egentligen var han i själva verket
praktiskt utbildad i detta ämne efter sina
studier på olika sjukhus i Paris. Vid
svensk-ryska kriget 1788 skickades
fältskärer, alltså elever till Hernquist,
från Skara till fronten.
Under
de stora förflyttningarna av arbetskraft på
senare delen av 1700-talet kom ett annat
stort problem in i bilden. Det var de
veneriska sjukdomarna, som började härja
ganska ordentligt i bygderna runt
västgötabygden. På grund av detta problem
ordnade Hernquist ett lasarett i Skara,
sannolikt finansierat med egna medel. Upp
till 15-20 personer kunde vara intagna
samtidigt och så småningom bli
friskförklarade och hemskickade. Alla kunde
naturligtvis inte läggas in i Skara utan
många fick sin behandling på hemorten, där
somliga Hernquists elever skickades ut för
att undersöka de sjuka och för at dela ut
medhavda medikamenter.
Det
berättas också, att Hernquist lärt sig ett
annat yrke i Paris, nämligen barnmorskans.
Huruvida han hade någon framgång med dessa
kurser vet vi inte särskilt mycket om, men
de stod i alla fall med på programmet.
Hernquists engagemang, på olika ställen i
Skara, var häpnadsväckande. Hans
effektivitet var slående och många frågade
sig: Hur hann karln med egentligen?
Organisationsförmågan var det sannolikt
inget fel på.
Hernquist var väldigt klar över, att den
högsta makten över utbildning låg hos
biskopen och det var egentligen inte så
underligt att han, trots avsaknad av
teologiska kunskaper, gjorde ett allvarligt
försök att bli biskop för att därmed komma i
åtnjutande av den makt som så väl behövdes,
när det gällde att styra den integrerade
utbildningen. Var det månne så, att
Hernquist menade, att skulle en
prästkandidat ut på landsbygden var det lika
viktigt, att han kunde hjälpa en bonde med
en sjuk ko, som att stå i predikstolen och
förkunna ordet?
Det
tog lång tid innan Peter Hernquist hade
förvärvat sina kunskaper och innan han var
färdig för den svenska ”marknaden”, men väl
kommen så långt, började det hända saker.
Han visade sin kraft i de ideal, som han
hade fått av sin forne läromästare Carlous
Linnéus (sedermera Carl von Linné). Han
övergav aldrig den naturalhistoria, som han
från början var invaggad i.
Det är
också ganska tydligt, att han parallellt med
sina medicinska och kirurgiska studier,
alltid kom att ägna sig åt den. Notera den
botaniska trädgården, som han anlade i
Skara.
Peter
Hernquist minnesmärken står sig än idag, ex
veterinäranstalten, djursjukhuset,
lantbruksskolan, hushållsskolan osv.
Peter
Hernquist, en av 1700-talets stora, dog 1808
och ligger begravd på Bjärklunda kyrkogård
utanför Skara.
Litteraturförteckning.
Henrik
Sandblad, Linnéanen Peter Hernquist
Staden i länet, Skaras historia del II
Överst på sidan >>
